Min älskade-Del 1

Chapter 4 Minnen

Anne

Vad hände egentligen? Jag rörde hans hand och jag kände honom, hans känslor för mig?? Såg några män jag inte sett förut och kände Charles oro för mig. Jag såg vargen, fast annorlunda på något vis. Större, mer... mänsklig.. de röda ögonen.. . Jag vill ta på honom igen, jag vill se mer, känna mer.

Denna känslan är så överväldigande och främmande men ändå så bekant på något vis. Känslan är.. ja väldigt bekant.

Vilka är männen?? Vad vill de mig? Såg att de pratade om mig, ur Charles minne kanske?

-"Är de ute efter mig?, de där männen?" Frågar jag men vågar inte möta hans blick. Jag tittar ut genom fönstret.

Jag förstår inte vad som händer, men minnena säger mig att jag upplevt liknande som väldigt liten. Kanske har jag sett saker när jag tagit på andra, men då tänkt att jag haft livlig fantasi. Men nu... nu kommer det tillbaka till mig.. jag börjar minnas. Jag hoppas iallafall att det är minnen och inte min hjärna som går bananas igen. Min hjärna har den underbara förmågan.

Jag tittar på Charles, han svarar inte utan är fokuserad på vägen.

Jag vänder mig mot honom och harklar mig.

-"Är jag i fara? Frågar jag bestämt.

Det går några sekunder, han drar en djup suck och hans läppar blir till ett smalt streck innan han tittar på mig hastigt och sedan tillbaka på vägen.

-"Jag vet inte, men om du är det så beskyddar jag dig." Svarar han snabbt och kort. Hans käkar är spända och han ser frustrerad ut.

Jag tror honom, jag kände hans känslor för mig, som en stark känslostorm som lyfte mig och förde mig till stjärnorna, milt förklarat.

De är... som mina... för honom... kan inte sätta ord på det... Överväldigande...

Han slänger en snabb blick på mig och våra ögon möts fort. Min kropp reagerar omedelbart. Hur sjutton är det möjligt??

-" Kan du läsa tankar?" Frågar han.

-" Va? Nej..." jag väntar lite, han kommer tro jag är helt lost in space, men hela denna situationen är där uppe någonstans och svävar helt sporadiskt. Så ärlighet, det varar längst. Jag tittar ner på mina händer som vilar i mitt knä, blundar och tar ett djupt andetag.

-"Men jag känner dem kan man väl säga." Svarar jag tveksamt och pustar ut. Så nu är det sagt.

-" Jag förstår, jag.... trodde inte människor hade förmågor." Säger han undrande.

Vad? Människor? Förmågor? Är det de jag har? Kan det ha med vargen att göra. Jag försöker minnas mina samtal med vargen, vi hade långa sådana när jag var liten. Men det är dimmigt. Varför minns jag inte?

Ah min hjärna igen! Den löper amok i tankarna konstant.

Mycket är som en dimma, vill minnas nu.

Drömde nästintill varje natt, pojken var jag för blyg för, men vargen, ja vi var oskiljaktiga.

Iof pojken med på något sätt, men jag var så blyg, och han med tror jag.

Men när vi blev äldre så drogs jag till honom, kunde inte vara ifrån honom fysiskt. Hans kyssar, hans beröring hans varma kropp emot min.

Mannen här i bilen.. mitt hjärta skenar och jag känner hur det drar ihop sig i mitt underliv. Det är honom jag drömt om, på riktigt drömt om. Jag måste samla mina tankar, måste fokusera. Förmågor sa han, vad menar han?

-"Förmågor." Säger jag och blundar. Han tittar snabbt på mig, jag ser att han funderar.

-" Min mormor sägs ha haft det". Fortsätter jag och försöker se hans reaktion.

-"Älskling, imorgon ska du få träffa min mor, hon kommer förklara på ett sätt så du förstår."säger han och ler försiktigt.

Jag tittar frågande, det kan ju inte bara vara jag som tycker det är helknasigt. Träffa hans mamma?? Kallar mig för älskling?? Förmågor.. förmågor..

-"Berätta nu?" Frågar jag envist.

-"Vet inte riktigt hur jag ska göra det, men min mammas förmåga, eller ja, hon är väldigt bra på att förklara."

-"Vet inte hur?"

-"Alltså, jag vill inte skrämma iväg dig, nu när jag hittat dig." Säger han med en suck.

-"Okej, jag väntar på din mamma." Säger jag lite småtjurigt.

Så frustrerad så jag går upp i atomer! Vad skulle skrämma iväg mig??

För... allt detta.. det känns så rätt.. vad händer med mig?? Det känns som vi känt varandra hela livet fast vi precis träffats. Inget kan skrämma iväg mig från Charles.

Shit! Jag skulle träffa Jonna efter jobbet, måste sms:a att jag kanske blir sen, eller rent av inte kan.

"- ....Godmorgon, jag hinner inte ses idag, det har dykt upp en grej.... jag ringer ikväll❤. "

Jag tittar ut genom fönstret, var är vi egentligen? Vi har kört på en ödslig väg med tät skog så långt ögat kan se. Vanligtvis hade jag blivit rädd om en främling kört mig ut i skogen så här, men med Charles, det är annorlunda, han är min... älskade, soulmate... kanske.. gud vad förvirrande detta är.

Plötsligt minns jag ett brev min mormor skrev till mig när jag var runt 10 år.

"Anne lilla, du har ett speciellt öde. Du har speciellt blod i dina ådror. Du är från olika världar kan man säga. Du har en djurisk sida i dig och du har en magisk sida. Du förstår, min mor var häxa och min far var varulv. Din mor är dock hälften människa. Berättar detta nu för vi kommer inte finnas där när dagen kommer.

Det finns inte många som jag då våra raser inte kommer så bra överens. Men min mor och far var älskade. Du har speciella gåvor hjärtat lilla, och många kommer vilja utnyttja dem. Var försiktig!

Älskar dig Anne, kram Mormor"

Jag har alltid trott han hon var lite galen, att det var en lek. Några dagar efter hon skickat det till mig, så dog hon.

Som barn lekte jag ofta att jag var en varg, ibland häxa, tills då mormor dog.. jag sörjde länge. Och jag började glömma saker, saker hon sakt och gjort. Saker som jag gjort, mycket av min barndom.

Älskade Nanna, önskar hon var här och stöttade mig.. Mina föräldrar... när olyckan inträffade.. ja då önskade jag att jag var hos dem.. att jag brann inne med dem...

Men farbror Jack räddade mig, han har tagit hand om mig som sin egen. Han fick aldrig några egna barn så det har varit jag och han sen den dagen.

Jag väcks ur mina tankar då vi plötsligt stannar, jag ser ett stort helsvart hus. Mitt i skogen som taget ur en saga. Eller en skräckfilm är nog mer en rättvis beskrivning. Men otroligt vackert och det skriker mystik.

-" Är du hungrig min kära?"

Jag nickar, jösses jag hann ju inte äta frukost i morse. Magen kurrar och min kropp skriker efter kaffe.

-"Hoppas du har kaffe." Ler jag innan jag stiger ur bilen.

Continue Reading Next Chapter

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.