Bestulen (Serien om Evalanty, #1)

All Rights Reserved ©

1.1 - Maisie

21 augusti år 2042
I närheten av Uppsala domkyrka

Pulsen dunkar i öronen. Allt hörs som under vatten. Benmusklerna brinner. Nästan framme! Vrålen ekar från alla håll. Ficklampornas ljus växer i nattens mörker. Bara lite till

“Akta!” skriker Lorena.

Någonting hårt slår mot foten. Den uppbrutna asfalten far mot ansiktet. Reflexmässigt söker jag efter stöd och griper tag i Lorenas arm för att inte falla. Hela kroppen lamslås. Fötter och knän släpas mot gatan när Lorena tvingas dra mig framåt. Vägarna kantas av förfallna byggnader. På andra sidan om en ruin rör sig ljussken runt på marken. Gruset flyger runt fötterna av vår skarpa inbromsning. Vi slänger oss tvärt mot närmaste tegelvägg, där ryggen tar värsta smällen. Lungorna slutar fungera för ett par sekunder, men jag återfår snabbt fattningen. Personerna med ficklamporna dröjer fortfarande på stegen och verkar inte ha hört mitt gny av smärta.

Vi följer väggen sakta steg för steg. Lungorna skriker efter syre och mitt rusande hjärta får hela halsen att bulta. Men jag vågar inte ta ordentliga andetag. Vid slutet av väggen möts vi av några buskar som lyckligtvis har en del av sina löv kvar. Vi kastar oss bakom och jag tillåter mig själv att andas normalt igen.

Tänderna hackar och huden knottrar sig på armarna. Munnen smakar blod och dagens måltider håller på att komma upp. Men när rösterna närmar sig, och ficklampornas ljus mot marken blir större, tvingar jag bort begäret att ge efter för illamåendet.

Lorena petar mig på axeln.

“Maisie?”

Hon mimar mer än pratar och gestikulerar mot resterna av ett buskage längre bort. Mina inälvor vrider sig som för att komma loss ur ett skruvstäd, men det spelar ingen roll. Inget har någonsin kunnat skilja mig från mina krafter tidigare och jag vägrar låta det hända nu.

Med blicken fokuserad på buskarna tar jag några djupa andetag. Omgivningen tonar sakta bort och raden med buskar blir det enda som existerar. Den drar mitt medvetande till sig, avståndet verkar minska, fastän jag inte tagit ett enda steg. Just när grenarna är så nära att jag kan röra dem, slukas de av ett bländande inferno. Lågorna färdas ner till rötterna, exploderar mot himlen och slingrar ut över marken. När jag sluter ögonen, och riktar all fokus mot elden, försvinner mitt sinne och förenas med kraften hos elementet.

Mitt element.

Första gången lågorna blev som en del min egen kropp, hade jag ingen kontroll. Nu kan jag forma och röra flammorna som jag önskar. Elden slickar trädstammarna och jag ser allt uppifrån deras kronor. Nedanför stirrar Beskyddarna, Myndigheternas soldater, på eldhavet. De ser sig själva som mänsklighetens enda hopp mot oss magiker. I verkligheten handlar det bara om rädsla för det som inte går att kontrollera. De följer sina ledares order utan att tveka, precis som alla de som delar åsikten om att magiker måste utrotas.

Några av dem gör tafatta försök att ta sig förbi elden, men backar genast när jag samlar mer kraft. Lågorna växer till en mur som skärmar av oss från hotet.

“Akta!” skriker någon när flammorna vrålar mot dem.

Jag höjer mig över Beskyddarna som en skräckinjagande flodvåg, och de som står närmast slänger sig bakåt. De försöker hitta en väg runt, men elden blockerar all åtkomst. Min styrka försvinner mer och mer för varje sekund. Jag kommer inte orka länge till. Någonting rinner längs med hakan och min svidande underläpp bekräftar att jag i min koncentration har bitit hål i den.

Med en sista sats av energi kastar jag mig fram mot Beskyddarna. Samtidigt bryts kontakten och jag slungas tillbaka in i min egen kropp.

Lorena drar iväg mig i armen. Detta är vår enda chans att hinna undan. När det sista av elden dör ut sätter Beskyddarna av efter oss igen. Domkyrkan reser sig på kullen framför oss och smällarna från Beskyddarnas pistoler börjar eka bakom oss.

“Aj, jävlar!” ropar Lorena när vi rusar uppför den lilla trappan.

En mörkröd fläck sprids över hennes tröja. Dörrarna gnisslar när jag kämpar för att få upp dem. Nästan inne … Tröskeln in till kyrkan är en magisk gräns. Väl innanför de bastanta väggarna försvinner alla instinkter av att fly eller fäkta. Vi ramlar in och faller ihop på stengolvet. Jag försöker inte ens ta mig upp, musklerna skakar så fruktansvärt att de inte skulle bära mig.

Fristäder som den här kyrkan är skyddade av formler som frammanats av de magiker som kämpar mot Caleston och hans hjärntvättade slavar. Inte ens Myndigheterna kan komma åt oss här. Men även om kyrkan nu är vår räddning, var det från början extremister inom kristendomen som eldade på hatet hos de som redan riktade det åt vårt håll. Kyrkan växte sig starkare efter att magikerna avslöjades och blev allt mäktigare i takt med avskyn mot alla som inte var människor. När kriget började, var kristendomens inflytande i Sverige starkare än någonsin. Det är inte första gången våra sidor slåss mot varandra, även om minnena av häxprocesserna bara existerar som historier.

“Vad var det jag sa?” väser jag fram med andningen som taggtråd i luftvägarna. “Jag sa att det var för farligt att vara ovan jord! Det här hade aldrig hänt om vi stannat kvar!”

Lorena har redan återhämtat sig, tack vare sin vampyriska natur. Att hennes sort inte kan vistas i kyrkor är bara en myt, även om det inte är hennes favoritställe.

“Om du var tvungen att leva på blodet där nere”, jämrar hon sig medan hon gräver ut kulan från sitt vänstra höftben, “skulle du också ta risken.”

Där nere syftar på det underjordiska gömställe där de flesta magiker, inklusive oss, tagit skydd från fiender. Inte bara från Myndigheterna med sina Beskyddare, utan även från de magiker som gett oss alla dåligt rykte. Om ni inte är med oss, är ni emot oss. Vi som inte håller med om deras filosofi, den som säger att människor är mindre värda än magiker, blir sedda som förrädare mot vår egen sort. Vi anses vara värre än människor, och om de får tag på oss hjälper det inte att be om nåd.

Vi är inte ensamma om att söka skydd. Det finns minst ett dussin andra personer i olika åldrar här, spridda runtom i salen. Alla håller sig för sig själva, det är säkrast i nuläget. Alla är tysta, som mest hörs någon enstaka viskning. En medelålders man med grånat hår och polisonger närmar sig. Hans reflexväst visar att han är en av volontärerna som hjälper till med vad som kan behövas.

Min hand sluter sig runt berlocken på mitt halsband. Den är av rött glas format i en låga, omlindad i silvriga girlanger. Den lugnande glöden lyser mellan fingrarna och värmen färdas rakt in i hjärtat. Någonstans hör jag Lorenas dova röst, men hon pratar nog fortfarande med volontären. Tröttheten sprider sig i hela kroppen som om jag har sjunkit ner i ett varmt bad. Jag behöver bara blunda … vila huvudet …

Dimman lättar från huvudet av en smäll.

“Aj!” utbrister jag när handen far upp. “Vad gjorde du så för?”

“För att du inte lyssnar”, snäser Lorena.

“Det gjorde jag visst!”

“Mhm, vad sa jag då?”

“Du sa … eh …”

Orden dör ut när Lorena höjer ögonbrynen.

“Snygg räddning”, säger hon syrligt.

Hon stirrar på min hand som fortfarande är sluten runt berlocken.

“Förlåt …” mumlar jag och gömmer den innanför tjocktröjan.

“Halsbandet får dig alltid att bli lika hjärndöd”, fortsätter hon. “Det kan vara farligt. Du borde slänga bort det.”

Det är inte första gången hon säger så, men jag blir lika arg varje gång.

“Jag kan inte bara kasta bort det. Det …”

“Eller ännu bättre”, avbryter hon. “Du kan skicka det till Caleston. Om han förlorade förståndet skulle det lösa alla våra problem.”

Caleston var den som trappade upp mänsklighetens hat mot oss. Han fick människorna att se oss alla som fienden, trots att många av oss vill bli av med de onda magikerna lika mycket som de. Människorna kallar oss för Guds ultimata prövning, med Beskyddarna i täten för de heliga soldaterna. Men precis som med oss magiker, finns det människor som inte delar sina ledares åsikter.

“Jag sa att …”

“Tänk vad enkelt det skulle vara om man bara tog bort allt från en fiende. Minnen, personlighet, känslor. Då skulle man kunna lura i personen precis vad som helst.”

“Lorena!” väser jag för att få henne att sluta.

Uttalandet får det att sticka i mig av ilska. Hon borde veta bättre än att säga så till mig. Men hon bara flinar.

“Oroa dig inte. Jag retas bara.”

Bristen på respekt gör att jag inte står ut med att titta på henne just nu. Jag håller tag i berlocken genom tröjan och går iväg med hastiga kliv. Andningen fnyser genom näsan och hettan stiger i bröstet. Lorena skyndar sig efter och stoppar mig genom att lägga handen på min axel.

“Varför blev du så arg?” viskar hon.

Jag blundar och tar ett djupt andetag för att bli av med irritationen.

“Halsbandet och elden är det enda jag minns.” Jag öppnar ögonen och vänder mig för att titta på Lorena. “Det är det enda jag har kvar som kopplar mig till vem jag en gång var. Allt annat är borta, du vet det. Jag kan inte bara slänga bort den enda ledtråden till mitt förflutna.”

Lorena tittar bort med en suck.

“Förlåt att jag alltid ska vara så klumpig.”

När jag följer hennes blick märker jag att vi står framför Gustav Vasas gravmonument. Det känns bra att så mycket viktig historia finns kvar, trots allt det meningslösa våldet.

“Det gör inget”, säger jag lågt.

Lorena lägger armen om mina axlar och pussar mig på hjässan. Det känns alltid som att bli kramad av en jätte, hon är två huvuden längre än mig.

“Dessutom är alla inte som du. En del av oss vill minnas var vi kommer ifrån”, tillägger jag. “Jag förstår inte hur du kan vara så ointresserad av ditt förflutna.”

Jag har alltid velat veta mer om Lorenas mänskliga liv, det hon hade innan hon blev vampyr. Men till min frustration har hon alltid varit hemlighetsfull. Hennes mörka hud står i skarp kontrast till min ljusa, och nedanför hennes svarta tuppkam pryds de rakade sidorna av tatuerade tribaler. Hon påminner mig alltid om en modern version av en amazon.

“Precis lika lite som jag förstår varför du är så besatt av ditt”, svarar Lorena. “Det förflutna är bara historia. Fokusera på det som händer nu. Har du ens övervägt att det kan finnas en anledning till att du förträngt ditt gamla liv? Du kanske inte gillar svaret?”

Continue Reading Next Chapter

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.