Bestulen (Serien om Evalanty, #1)

All Rights Reserved ©

1.2 - Maisie

När min blick faller på kyrkans talarstol är det som om en osynlig kraft drar mig till den. Lorena försöker hindra mig när jag börjar gå uppför den slingriga trappan, vi borde inte stanna längre än nödvändigt. Men att sitta gömd här uppe skulle ge en stund av efterlängtad vila. Jag sätter mig med en duns, och när jag lutar huvudet mot kanten åker ögonlocken igen.

Men jag kan inte utestänga Lorenas frågor från mitt medvetande.

Även om jag vägrar erkänna det, kan jag inte förneka att det hon sa har slagit mig oftare än vad jag velat. Jag vill bara vrida tillbaka tiden till innan mina magiska krafter avslöjades. Livet tillsammans med min fosterfamilj var underbart. Jag trodde verkligen att de älskade mig och accepterade mig för den jag var, oavsett vilka problem jag ställde till med i skolan. Men blicken de gav mig när de såg elden … skräcken och avskyn förföljer mig än idag.

Det har gått sex år sedan jag flydde. Jag var bara fjorton och bodde med min familj i en av Myndigheternas skyddade bostadsområden. Deras främsta mål var redan då att utrota oss, och en av deras mest lojala soldater var min fosterpappa Stefan.

Sprickan mellan oss hade uppstått flera år tidigare, men den växte när han började jobba för Myndigheterna. Ju längre tiden gick, desto mer av hans faderskänslor försvann. Atmosfären hemma var ständigt tjock av ilska. Han kämpade för att utrota magiker i flera år, medan jag undanhöll att jag var en av dem. Hur ofta hörde jag inte pappas konstanta hat mot magi och alla som utövade den? Jag tappade räkningen. Han tog hand om mig i sex år, ända sedan jag hittades ensam och vilse i snön, åtta år gammal … men han var beredd att ignorera allt, bara på grund av min magi.

“Vi måste röra på oss.”

Jag kämpar för att öppna ögonen, fortfarande halvt sovande.

“Hur länge har vi suttit här?” mumlar jag och gnuggar ögonen.

“Nästan en timme. Vi måste tillbaka innan de stänger ingången. Det skulle inte förvåna mig om Beskyddarna väntar på oss där ute.”

Utanför ett av kyrkfönstren börjar svarta moln samlas på himlen. Ett dovt muller hörs när vi öppnar portarna på glänt. Den kommande stormen ligger som ett svart täcke över staden, som bara lyses upp av korta, sporadiska blixtar. Jag sveper med blicken över området i jakt på fiender, men allt är öde.

“Vi måste skynda oss om vi ska hinna hem innan stormen blir värre”, mumlar Lorena.

Jag följer efter och vi sätter av nerför den sluttande gatan. Varje skugga känns hotfull. Himlen blinkar till när vi nästan är framme vid en av gömställets ingångar.

Just när jag sätter foten på stenmuren runt området skriker Lorena till bakom mig. Men smällen kommer innan jag hinner värja mig. Jag faller baklänges från muren och huvudet slår i marken. Världen försvinner för ett ögonblick, men jag hinner återhämta mig precis innan det okända kommer tillbaka. Jag rullar snabbt åt sidan. Allt är fortfarande suddigt men jag kan ändå se smutsblonda dreadlocks. Några få steg längre bort ligger en blond flicka på marken med en kvinna sittande på magen. Kvinnan försöker slita ett par dolkar ur flickans händer. Det måste ha varit de som slog omkull mig. De dök upp som ur tomma luften, någon av dem måste kunna göra sig osynlig.

Kvinnan är dubbelt så stor som flickan, men trots det verkar hon ha svårt att få ett ordentligt övertag. Flickan rullar runt och hamnar överst. Kvinnan tar tag i hennes axlar och vräker av henne. Hon rullar bakåt och hamnar snabbt på fötter. En ilning far genom mig när kvinnan rör sig åt mitt håll. Hon stannar upp när hon får syn på mig, hon verkar inte ha märkt mig förrän nu. Hennes stålgrå blick ger en känsla av likgiltighet, som om hon är kapabel att begå de mest hänsynslösa handlingar. Kvinnan förbereder sig på attack när hon plötsligt fryser till. Hon stirrar oavbrutet mot min bröstkorg och när jag tittar ner skiner berlocken så starkt att den syns genom tröjan och liknar en verklig flamma.

Kvinnan förblir stilla, men vaknar till liv igen när den unga tjejen kommer tillbaka. Hon kastar sig runt för att parera dolkarna som riktas mot halsen. Flickan rör sig snabbare än någon i hennes ålder borde kunna och tvekar inte mellan slagen. Ändå undviker kvinnan dem med en imponerande smidighet, och försvarar sig med endast kroppsstyrka. Precis när hon snurrar runt och får in en rejäl spark i tjejens mage drar Lorena upp mig från marken. Vi kastar oss över muren. Även om huvudet håller på att explodera tvingar jag mig, med mina sista krafter, att springa mot gömstället. Någonstans där bakom hör jag hur en man ropar namnet Lesley, men jag ser inte någon annan än mig och Lorena.

Himlen öppnar sig medan vi rusar mot ingången. Störtregnet skymmer sikten, åskan mullrar från alla håll och vi hinner precis igenom innan ingången stänger. Det finns dussintals ingångar, men bara en åt gången är öppen. Av säkerhetsskäl dröjer det en halvtimme mellan stängningen av en och öppningen av nästa. När vi äntligen kommer in känner jag mig som en isskulptur trots att kroppen lackar av svett. Skorna är dyngsura och har gjort att fötterna domnat bort. Håret, som annars brukar leva ett eget liv, ligger slickat mot ansiktet.

Det klafsar om fötterna när vi går. De välvda gångarna är formade av stelnad lera. De är tillräckligt stora för att man ska kunna gå upprätt och vara åtminstone fyra i bredd. Gömstället började byggas när hatbrotten mot magikerna växte. Våra egna insåg vad som höll på att hända, och använde sina krafter för att skapa den här tillflyktsorten. En del gångar är enbart till för att vilseleda de som försöker hitta oss. Även om vi är under marken är det alltid torrt och varmt.

“Hem ljuva hem”, muttrar Lorena när våra bäddar kommer inom synhåll.

De olika gångarna utgör en labyrint under centrala Uppsala. Lyckas någon hitta rätt väg, mynnar gångarna förr eller senare ut till fyrkantiga läger. Alla har plats för ungefär tjugo bäddar. De är så låga att madrassen lika gärna kunnat vara direkt på marken, men istället ligger den på ett par lådor där vi har våra personliga saker, som kläder och hygienartiklar.

“Var tacksam för att du överhuvudtaget kan sova tryggt”, svarar jag med ett stön, medan jag kämpar med att få av kläderna.

“Jag vet. Jag saknar bara att få vara utomhus och se stjärnorna utan att behöva oroa mig för att bli mördad.”

Jag låtsas vara upptagen med att försöka bli torr, för att slippa kommentera. Självklart längtar jag också efter att få komma härifrån, men att bli påmind om att jag måste stanna gör mer skada än nytta. Dessutom är min klaustrofobi illa nog redan. Under det första året sov jag och Lorena på olika tider för att hon skulle kunna hålla vakt över mig. Jag gick tydligen i sömnen flera gånger i veckan, fram och tillbaka mellan väggarna i lägret och mumlade om att jag var tvungen att ta mig ut. När jag var vaken fick jag attacker av andnöd och känslan av att min själ höll på att krossas av kroppen. Enligt Lorena hände det till och med att jag klöste mig själv på bröstet i sömnen. Tack och lov har det långsamt blivit bättre.

När det värsta av regnet har torkat sticker det i ögonen av trötthet. Kudden har aldrig sett så inbjudande ut. Lorena faller med en suck ner på rygg i sin bädd.

“Det var så mycket enklare att vara människa”, säger hon mot taket. “Då försvann jag i massan och ingen la märke till mig. Till skillnad från nu.” Hon vänder ansiktet åt mitt håll. “Hur skulle du göra om du hade ett val? Skulle du vilja vara människa istället för magiker?”

Jag pausar med flätan jag har påbörjat. Jag var bara åtta år när jag förstod hur annorlunda jag var. Att gå med den hemligheten så länge slet mig långsamt itu. När jag kom upp i tonåren fick jag raseriutbrott över frustrationen att känna mig som ett spöke i en ovetande folkmassa. Förstörelsen av skolans möbler och bråk med andra elever var för att någon skulle se mig. Straffen kändes som belöningar, då var det åtminstone någon som såg mig.

“Om det fanns ett sätt att ta bort magin …” svarar jag frånvarande och avslutar flätan. “Hellre det än att fortsätta vara en måltavla.”

Jag lägger mig under täcket. Orden är sanna. Jag har egentligen alltid känt så, men nu är det första gången jag säger det högt och gör det verkligt.

Den glödande berlocken vilar återigen mellan fingrarna. Hur mycket stöd jag än får av den gnager Lorenas ord i bakhuvudet. Kanske halsbandet borde stanna i det förflutna? Det kanske hör hemma i en tid som det är bäst att lämna bakom sig? Innan jag hinner ändra mig tar jag av halsbandet och gömmer det under kudden. Livet är tillräckligt komplicerat just nu, utan att lägga till det som har varit. Att börja se hatet i världen som någonting normalt betyder acceptans, men ingenting kan få mig att acceptera vad som händer. Jag kommer aldrig att vänja mig vid grymheterna som jag redan har upplevt alldeles för många av.

Detaljerna från flykten när jag var fjorton år är fortfarande tydliga. Hur den kyliga vinden blåste genom kläderna, lukten av mossa och jord. Ljud av syrsor och avlägsna eldflugor. Vad som helst kunde ha hänt, men jag var likgiltig. Jag satt kvar som paralyserad vid trädet och min verklighet rusade iväg utan mig. Slutligen insåg jag att det nu var jag mot världen och sorgen blev överväldigande. Jag kan fortfarande känna hur jag upprepade gånger slog bakhuvudet mot trädstammen av ren förtvivlan. Det enda som tröstade var halsbandet och min eld.

Jag lägger mig på mage och tänder en låga i handen. Värmen sprids genom kroppen som om den färdas i själva blodet. Flammorna har alltid varit det mest privata och fyllt mitt hjärta med kärleksfull omtanke. Jag kan inte låta bli att le när lågorna dansar i handflatan och förvandlas till en häst. Den lilla figuren springer runt och stegrar sig som om den vill imponera. Påminnelsen om en mer oskyldig tid …

“Vet du vad?”

Snabbt stänger jag näven när jag hör Lorenas röst.

“Jag trodde att du hade somnat?”

“Nej …” Hon fortsätter stirra upp mot taket. “Jag tänkte på det du sa om att vara tacksam. Då insåg jag hur imponerad jag är över hur snabbt de lyckades få till det här stället.”

… allvarligt?

“Jag vet”, säger jag överdramatiskt. “Det är nästan som magi!”

Lorena ser förbryllat åt mitt håll, men när hon ser mitt breda flin morrar hon till och slår mig med kudden, medan jag frustar av skratt.

Continue Reading Next Chapter

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.