Bestulen (Serien om Evalanty, #1)

All Rights Reserved ©

2.1 - Alex

Det var inte mitt fel. Ändå försvinner inte blodet under naglarna. Tvålen med doft av lavendel är på upphällningen, liksom det ransonerade vattnet. Händerna är skrynkliga som russin och likväl fortsätter jag tvätta dem. Mitt medvetande är inte i denna värld. Jag var bara sex år när det hände. Nästan nitton år har gått och minnet är fortfarande plågsamt tydligt. Händelserna upprepas inom mig med bilder av blodfläckad snö tillsammans med fotsteg från fiendens stövlar. Skrik som skär i öronen. Det var jag och min syster mot resten av världen.

En hand, lika blek som min, tar tag om underarmen. Den kvinnliga rösten försöker nå fram. Hela min kropp darrar och luften blockeras i halsen.

“Det räcker.”

Kroppen lyder inte. Hon lägger armen över min bröstkorg och drar bort mig från den stora vattenbunken. Först då ser jag min storasyster Nyla i ansiktet. Vi har samma silvergrå hårfärg och våra mandelformade ögon har samma ljuslila nyans. Trots det är vi så olika på insidan. Jag skulle ge vad som helst för att få vara lika självsäker som henne …

“Gå ut och ta frisk luft”, säger hon och räcker mig kökshandduken. “Jag städar undan.”

Alltid lika lugn Hon är så van vid min panik att hon inte påverkas. Ska jag skratta eller gråta?

Åska mullrar utanför och regn slår mot fönstret. Handduken är som sandpapper mot mina ömma händer. Känslan får mig att tappa den i en pöl av vatten och skum på golvet. Paniken kryper fortfarande över huden som myror. Jag kliar mig på armarna, men till ingen nytta. Jag drar fingrarna genom håret. Klumpen i halsen går inte att svälja bort.

Nu”, upprepar hon.

Med ansiktet mot golvet styr jag stegen från diskbänken. Vår tvåplansvilla, där den övre våningen är i spillror, är egentligen i minsta laget för oss fem inneboende. Vardagsrummet är störst, men ändå finns det bara plats för en soffa, en öppen spis och ett större matbord. Direkt utanför dörrvalvet, som skiljer köket från vardagsrummet, finns glasdörrarna till altanen, och det smattrande regnet på taket hörs redan innan jag går ut. Soffan av konstrotting knakar när jag sätter mig. Vinden blåser med sådan kraft att träden i parken utanför hotar att brytas på mitten. Även om altanen är inglasad känner jag spänningen som ligger i luften. Det är som om hela världen håller andan. Allt på grund av Mörkret.

Ljusets och Mörkrets flödande energier håller allt i balans, men bara några få kan se dem med blotta ögat. De kämpar för dominans, men ingen vet när eller hur maktkampen började. Bara var: Miróna, den enda kända kontinenten i den parallella dimensionen Evalanty. Mörkret blev övermäktigt och tog kontroll. Många invånare flydde till jordens dimension, allt från vampyrer och alver utan magi till hamnskiftande troll och feer. Det har gått för många år för att kunna räkna någonting som fakta, och det är därför de flesta av jordens magiker tvivlar på att Evalanty någonsin har existerat. Men jag vet att det är verkligt.

Striden mellan Ljus och Mörker ryktas ha lett till förödande naturkatastrofer och att folket hamnade i misär med hemlöshet och fattigdom, och mycket gick förlorat med tidens gång. Kultur, språk, religion … Allt är till största delen hörsägen.

Tanken på allt som har gått förlorat ger en tung känsla i hjärtat. Jag tittar ner på födelsemärket på högerhanden. Ironiskt att jag kan läka vem som helst, något som märket bevisar, men inte det som jag helst vill hela. Om det ändå gick att läka allt som har sargats av detta onödiga krig … Märket är näst intill osynligt av rodnaden, men de ojämna kanterna går fortfarande att ana. Det ser ut som om färg har droppat på huden och sedan formats till ett hjärta. Att kunna läka andra är värdefullt, visst … men en del av mig har ändå alltid velat ha en kraft som jag kan försvara mig med.

När stormen slutligen lugnar ner sig har en timme flugit förbi. Ett stilla droppande från himlen är det enda som är kvar av det haglande skyfallet. Huden har knottrat sig från kölden när jag slutligen går in och låser altandörrarna efter mig. Först då får jag syn på den bruna hjässan som sticker upp bakom soffryggen. Ett par spetsiga öron skymtas, men jag vet redan att det är Damien.

“Hallucinerade du igen?” Det hörs ett prasslande från en tidning som viks ihop innan han reser sig. “Du borde väl veta hur du ska hantera det vid det här laget?”

Hela käken spänns när jag lägger armarna i kors. Idag är det ingen bra idé att testa mitt tålamod. Damiens orädda blick möter ilskan i min. Den ständiga likgiltigheten i hans gröna ögon ger mig alltid samma tryck över bröstet. Redan när vi träffades saknades någonting i hans blick, men han tittar alltid bort innan jag hinner se vad det är.

Damien höjer ena ögonbrynet.

“Ärligt talat, vad är det som är så svårt? Det är du som äger känslorna, inte tvärtom.”

“Du skulle aldrig förstå”, säger jag med ett tungt andetag.

Smärtan slår till utan att jag är beredd. Vita ljus blinkar framför mina stängda ögon och ett smärtsamt tjut hörs i öronen. Det är inte första gången Damien invaderar mitt sinne. Han kan både känna av och interagera med andra personers hjärnvågor. Även förslava dem om han känner för det. En del av krafterna är också att ständigt skicka ut omärkbara signaler för att göra intryck på andra utan att någon, inte ens han själv, är medvetna om det. Därför är hans krafter både förödande och mäktiga.

“Sluta …”

Orden blir bara halvt uttalade. Men jag vet att han hörde mig. Jag försöker få honom att tappa taget, men han ger inte upp. Jag är på väg att knuffa honom när det slutligen försvinner. Huvudet är mitt eget igen. En djup suck kommer från Damiens håll.

“Din skalle är rörigare än kriget”, kommenterar han sorglöst.

I samma ögonblick öppnas ytterdörren. Min svåger Simon kommer in med vår skyddsling Lesley i släptåg, en lättsam femtonåring som vi räddade från Myndigheterna för bara något år sedan. Både hennes och Simons kläder är genomdränkta, och det smink som Lesley varit så noga med under morgonen rinner längs ansiktet. Damien döljer sitt flin med handen, men lyckas inte kväva skrattet i halsen.

“Vem släppte in tvättbjörnen?”

Lesley rynkar pannan och sträcker ut tungan mot honom. Egentligen är hon för ung för att vara ute i fält, men få kan matcha hennes skicklighet med dolkar. Hon har också mer gemensamt med Damien än vad någon av dem vill erkänna, men inte på ett positivt sätt. Båda har svårt att vara finkänsliga, gillar inte att ha fel, och är för impulsiva för sitt eget bästa. Därför hackar de på varandra varje tillfälle de får.

“Håller du aldrig tyst?” mumlar hon till Damien och skakar vattnet ur sina smutsblonda dreadlocks.

“Hur gick det?” frågar jag.

“Jag gissar att de lyckades vinna över Calestons fjäsk-fjantar för en gångs skull”, kommenterar Damien sarkastiskt, “och äntligen fick veta hans planer.”

En blick från Simon är tillräckligt för att Damien ska stänga igen läpparna med en osynlig dragkedja.

“Som vanligt hann de alla undan innan vi fick tag på någonting användbart”, svarar Simon.

“Jo tjenare”, fnyser Lesley och går snabbt iväg mot sovrummen åt vänster.

Simon sätter fingrarna om näsroten och blundar med ett djupt andetag.

“Vad var det med henne?” frågar jag.

“Ingenting. Hon försökte bara hitta en ledtråd där det inte fanns någon, och nu är hon sur för att jag inte höll med.”

Precis som det alltid blir när Simon och Damien är i samma rum, har stämningen snabbt blivit olustig. Jag verkar inte vara ensam om att märka det, då Damiens leende har slocknat. Han slår ner blicken och styr stegen mot köket. Alla i huset, inklusive Damien, vet att Simon bara accepterar att ha honom i närheten för att kunna hålla honom under uppsikt.

“Jag vet att du ser Damien som en tickande bomb”, säger jag och tittar på Simon. “Men om vi inte kan lita på våra egna, vilka finns kvar?”

Hans uppgivna svar ger inte mycket tröst.

“Inga.”

Continue Reading Next Chapter

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.