Bestulen (Serien om Evalanty, #1)

All Rights Reserved ©

2.2 - Alex

Nästa morgon vaknar jag av oväsen utifrån. Det tar ett tag innan jag inser att det är Lesley med sina dolkar mot träningsdockorna på altanen. Ingen av oss förstår fullt ut hur krafterna fungerar. Men när något av hennes DNA, som exempelvis saliv, blod eller hår, kommer i kontakt med ett föremål kan hon förvandla det genom tanken. Hon föredrar blod till dolkarna och magin gör henne också snabbare och smidigare.

Mina ögon är som hopklistrade och jag vill bara somna om. Men vreden från altanen tar sig bara längre och längre in i mitt sinne och tillslut ger jag upp om mer sömn. På vägen förbi glasdörrarna är Lesley inte mer än en suddig virvelvind i ögonvrån. Hon är ovanligt aggressiv, även för att vara henne, mot sina träningsdockor och huden glänser av svett. Jag öppnar skjutdörrarna och sticker ut huvudet.

“Är allt okej?”

När hon stannar upp och ser åt mitt håll ligger hennes panna i djupa veck.

“Ja”, fräser hon hetsigt och återgår till dockorna. “Jag förstår bara inte hur vissa idioter har överlevt i så många år. De borde ha dött redan innan de kunde prata.”

Nu är det min tur att rynka pannan.

“Tänker du på någon speciell?” frågar jag och lutar mig mot väggen. “Borde jag vara orolig för dig eller någon annan?”

“Nej. Det är bara hur en del tänker. Hur kan så många personer hata en annan så passionerat, bara på grund av fördomar?” Orden sägs i takt med att dolkarna skär i dockorna. “Jag menar, vi fanns här innan människorna upptäckte våra krafter och då var det inga problem. Nu när de vet om oss måste vi dö. Ja, våra krafter är farliga. Pistoler är också farliga, men människor dödas inte bara för att de äger ett vapen. Varför ska vi behöva göra det?”

Ilskan i orden förstärks när dockan får armen avskuren. Lesley stannar till och spärrar upp ögonen av förvåning, det verkar inte varit hennes avsikt. Istället för att övergå till den andra dockan, slänger hon ifrån sig dolkarna på altangolvet. Det ångar om hela hennes kropp och imma bildas i luften från den tunga andningen. Hon fortsätter flämta när hon griper tag i en handduk.

“Sa Simon någonting till dig efter att jag hade gått iväg?” frågar hon och torkar av nacken.

“Ja, att han inte höll med om en teori du hade.”

Lesley nickar och går in i vardagsrummet.

“Kort sagt började det med att Cecilia försökte ta mina dolkar. Igen.”

“Hon borde ha lärt sig vid det här laget att du är för snabb”, svarar jag med ett leende lekande på läpparna.

“Hon är inte tillräckligt smart för att minnas det från gång till gång”, säger Lesley och flinar.

Vi kommer in i köket, ett avlångt rum i mörkt trä. Jag sätter mig vid bordet medan Lesley går för att dricka vatten. Förutom det vanliga med diskbänk, kylskåp och spis, får det bara plats ett mindre bord med tre sittplatser. Kylen och spisen samlar mest damm på grund av den ostadiga elektriciteten.

“Hon teleporterade iväg och jag hängde kvar”, fortsätter hon. “Vi hade varit osynliga i några sekunder när vi for in i någon, en tjej, och blev synliga.”

Tystnaden som följer gör mig osäker på om det finns mer att veta.

“Vad är det som är konstigt med det?” frågar jag tillslut.

“Tjejen vi ramlade in i hade ett halsband. Berlocken hade ett kraftigt sken, tillräckligt starkt för att synas genom hennes tröja. Cecilia verkade bli skrämd. Efter att ha sparkat iväg mig, försvann hon. Jag berättade för Simon om Cecilias skräck, men han var inte lika övertygad om att det var någonting att lägga krut på.”

Först vet jag inte vad jag ska säga. Även om jag har tusen frågor, kan jag inte hitta ord till en enda.

“Vad gav Simon för svar?”

“Att Cecilia bara överraskades, inget mer.”

Lesley darrar på rösten och håller ryggen demonstrativt vänd mot mig, men jag är inte förvånad. Hon har aldrig gillat att visa sig sårbar, speciellt inte när det handlar om hennes ålder. De andra har en tendens att avfärda hennes idéer och teorier, för att hon är så mycket yngre än oss andra. Men jag vet av egen erfarenhet att siffran på ålder inte är en måttstock för vad en person kan och vet om livet. Därför har jag aldrig särbehandlat Lesley och det är också enda anledningen till att hon nämner någonting alls.

“Det sjätte sinnet är ofta starkare än vad många tror”, säger jag. “Om din instinkt säger att något med situationen är värt att ta på allvar så lita på det.”

Ingen reaktion. Men efter några sekunder tittar Lesley över axeln och visar ett uppskattande leende.


Continue Reading Next Chapter

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.