Bestulen (Serien om Evalanty, #1)

All Rights Reserved ©

4.1 - Damien

Pistolskottens ekon förföljer mig när jag springer i skuggorna mellan två byggnader. Varken Beskyddarna eller Calestons följare har sett mig än, men förr eller senare kommer jag att bli upptäckt.

När nyheten om Beskyddarnas attack på ett magikerläger nådde oss, skickades vi omedelbart iväg. Alex och Nyla är några kvarter bort tillsammans med Lesley, men jag jobbar bäst ensam och tog första bästa chans att dra mig undan.

Det är inte första gången jag anländer till en krigszon, även om det inte direkt hör till vanligheterna. Men jag har aldrig tidigare sett en sådan brutalitet i en attack från Beskyddarna. De är nästan på samma nivå som Calestons följare. Inte helt, men inte heller långt ifrån. Vad som än ligger bakom, är det tydligt att Beskyddarna kommer att göra vad som helst för att uppnå det de är ute efter. Ingen magiker, inte ens små barn och äldre, skonas från deras hänsynslöshet. Skriken som färdas med vinden blandas med pistolskott och asfalten är målad med utsmetat blod. Synen får det att suga till i magen.

Jag tar sikte på gränden framför mig, men just när jag rundar tegelväggen tvingas jag bromsa in och backa utom synhåll. Cecilia, en av Calestons närmaste och mest lojala följare, står längre fram. Hon håller hårt i en rödhårig tjej som slingrar sig och försöker få Cecilia att tappa taget. Även om jag är här för att hjälpa de som behöver det, tänker jag inte gå emellan. Jag är inte dum nog att ge mig på en av Calestons viktigaste följare utan minst en av mina egna som förstärkning. Men det visar sig att rödtotten klarar sig utmärkt på egen hand och jag kan inte hålla tillbaka ett brett flin när hon sparkar luften ur Cecilia.

Vägen tillbaka är fortfarande fri från fiender. Jag tvekar inte en sekund, utan tar genast sikte på min bästa chans att ta mig härifrån. Men jag hinner inte många steg förrän någonting flammar till i ögonvrån vid slutet av gränden. När jag ser efter, pågår det någonting underligt borta vid Cecilia och tjejen: uppför Cecilias arm slingrar sig rep av eld. Hon tappar greppet om tjejen med ett gällt skri. Tjejen lyckas slita sig loss, men tappar snabbt balansen. Någonting glider över marken mot gatukanten. Tjejen springer efter, men hinner inte få tag i föremålet, innan ett flertal Beskyddare uppenbarar sig och sliter tag i både henne och Cecilia. Jag tar det som signalen att jag har dröjt för länge och sätter av åt motsatt håll. Jag kan inte göra någonting annat än att beklaga tjejens öde, det här är ingen strid jag är villig att ta. Det gynnar ingen om jag också tillfångatas.

Vad jag inte förstår är var elden kom ifrån. Det kan inte ha varit en brandbom, lågorna verkade för … bestämda. Naturliga flammor rör sig inte sådär betvingat. Det finns några som kan kontrollera element, som eld. Men elementet måste redan finnas tillgängligt. Att tjejen skulle lyckas tända en eld i den trängda situation hon befann sig i, verkar minst sagt osannolikt. Att styra ett element, ja. Men skapa det från ingenting?

Några steg ut på nästa gata stannar jag upp för att få ordning på tankarna. Den här attacken var annorlunda från början i och med Beskyddarnas brist på barmhärtighet. Att en av Calestons närmaste agenter är här samtidigt, är inget annat än bisarrt. Om fler från Caleston är här, vore det rent ut sagt korkat att fortsätta på egen hand.

Just när tanken på att hitta de andra dyker upp, stjäl en rörelse i ögonvrån min uppmärksamhet. Längre ner på gatan rör sig en man bortåt. Även om jag bara ser honom bakifrån känner jag genast igen honom som Rylen, ytterligare en av Calestons trogna följare. Han är, precis som Cecilia, en del av den inre cirkeln. Men till skillnad från henne, skrämmer han mig inte det minsta. Största fördelen med att ha före detta vänner som fiender, är järnkollen på deras akilleshälar.

Rylen vet att jag har sett honom, hans steg blir snabbare när jag följer efter. Han saktar in och stannar på en sidogata som om han tänker konfrontera mig, men innan jag hinner säga någonting rusar han iväg.

“Är det så du vill ha det?” mumlar jag och springer efter.

Fler skott hörs i närheten, de blandas med nya skrik av dödsångest. Vi blev hitkallade på grund av Beskyddarna, men om två av Calestons högst uppsatta agenter är här samtidigt, är det troligen någonting större som ligger bakom. De kanske till och med befinner sig här av en gemensam anledning.

Rylens cendréfärgade frisyr försvinner ut mellan husen och över gatan. Jag gör mitt bästa för att hinna ikapp. Domkyrkans klockor ljuder i fjärran som ett löfte om säkerhet för dem som Beskyddarna ännu inte slagit klorna i. Magiker i alla åldrar springer förbi mig med riktning mot kyrkan. Längre upp längs gatan står en flicka med alvöron och skriker efter sin mamma. För en kort stund är jag på väg att byta riktning för att hjälpa henne, men fortsätter istället att jaga Rylen. Om vi ska få slut på den här idiotin, får ingen av oss bli distraherad från att stoppa Caleston.

Rylens gestalt rör sig smidigt mellan byggnaderna och är nära att hamna utom synhåll mer än en gång. Men min chans kommer när han viker in på en väg som leder direkt till gatan på andra sidan. Jag försvinner i en virvelvind av grå dimma för att teleportera mig till andra sidan och hinna före. Gatan är fortfarande tom när jag kommer dit, men Rylens ekande steg närmar sig. Jag väntar utom synhåll, beredd så snart han är tillräckligt nära. Stegen är bara runt hörnet när jag skjuter fram handen, griper tag om hans klädnad och kastar honom mot väggen. Hans huvud slår i teglet och studsar tillbaka med ett otäckt knak från nacken. Han vinglar i ett kort ögonblick innan jag sluter handen om hans hals och lyfter honom från marken. Han kämpar, sparkar med benen och river på min hand, men till ingen nytta. Han börjar hosta och svälja. Struphuvudets rörelser är ansträngda under min hand. Det vore så lätt att bara klämma åt och avsluta hans liv. Tänk vad enkelt att bara bryta av nacken. Men oavsett hur frestande det är, har jag ett uppdrag att slutföra.

“Vilket sammanträffande att se dig här”, säger jag glättigt. “Jag tänkte faktiskt på dig häromdagen.”

Sarkasmen i min röst väcker vreden i hans.

“Jag hoppades att någon hade gjort slut på dig vid det här laget.”

“Lustigt”, kontrar jag fortfarande lika muntert. “Det gjorde jag om dig också.”

Rylen fnyser åt mina ord, men stoppar sig själv när mitt grepp stramar hårdare om hans hals. Mitt tålamod är på upphällningen och viljan att krama andan ur detta patetiska slöseri med liv ökar. Men inte förrän jag har något att vinna på det.

“Vad gör du här? Jag gissar att Caleston inte har skickat hit dig bara för att njuta av Beskyddarnas terror?”

“Gör vad du vill”, väser han, “du kommer inte att få veta något från mig.”

Det rycker i mina mungipor. Jag älskar den här delen.

“Upp till bevis”, säger jag mjukt.

Rylens blick hinner bara glimma till av panik innan mina förmågor aktiveras. Ingen utan telepatiska krafter kan se det, men grå rök ringlar ut från mina ögon som tentakler. Likt attackerande ormar kastar de sig mot Rylen och in genom hans ögon. Våra hjärnvågor är kopplade, min magi tränger in i hans sinne och tar över. Rylens vrål skär i öronen, men jag vägrar släppa taget. Hans kropp tror att alla ben krossas i ett slag. Rylens muskler spänns i synkroniserade spasmer som reducerar talförmågan till ett kvävt gurglande.

Jag är knappast den enda med telepati, men min yttrar sig på ett sätt som är så pass ovanlig att den har gett mig dåligt rykte även bland mina egna. Men det är också tack vare den som jag fortfarande är vid liv.

Jag minskar trycket på kontrollen för att ge Rylen en andningspaus. Hans muskler slappnar av och saliv rinner längs hakan.

“Är du säker på att du inte har något att dela med dig av?” frågar jag.

Han förblir tyst, men den hatiska blicken ger tillräcklig uppfattning om hans känslor. Inte för att han någonsin kommer att vinna några sympatipoäng från mitt håll. Om det inte vore för honom och hans sida, skulle den gråtande flickan inte ha stått och skrikit efter en förälder, som med all säkerhet redan är död. Ilskan får mig att låta smärtan skölja genom Rylens ådror. Blod spricker fram över ögonvitornas hinnor. Benen sparkar frenetiskt och ett gurglande läte hörs från långt ner i luftvägarna. Jag släpper inte taget förrän han är nära att förlora medvetandet. Återigen slappnar musklerna av och Rylen drar häftigt efter luft. Efter några andetag börjar han skaka. Första intrycket är att han gråter, men jag inser snabbt att det är av skratt.

“Gör vad du vill, det kommer snart inte att betyda någonting. När Den Mäktigaste får tag i Den Försvunna kommer du och alla som har trotsat Mörkret få betala.”

Den Mäktigaste, tänker jag med en fnysning inombords. Snacka om att Caleston har fått storhetsvansinne.

“Vad menar du med Den Försvunna?” frågar jag, namnet är nytt för mig.

Rylens flin blir bredare.

“Allt du behöver veta är att det kommer att leda Den Mäktigaste till seger.”

Skadeglädjen som hans fula nuna utstrålar gör att han förtjänar ytterligare straff. Men innan jag hinner göra någonting alls bränner det till på toppen av mitt öra. Längre bort i gränden står en Beskyddare med en pistol riktad mot mig. Den skakar i hennes händer och det är förmodligen tack vare det som jag fortfarande är vid liv.

Det oväntade avbrottet ger Rylen chansen att slå sig fri. En spark i bröstet gör att jag ramlar baklänges, och innan jag återfår fattningen, försvinner han i ett moln av rök. Min axel skrapas upp mot gatan och det flimrar för näthinnan när bakhuvudet slår i den spruckna asfalten. Frustrationen distraherar mig för ett ögonblick, men när Beskyddarens springande steg rör sig åt mitt håll, kommer jag tillbaka till verkligheten och teleporterar iväg innan hon får tag i mig. På andra sidan teleporteringen slår knäna i asfalten på en tom gata där striderna fortfarande hörs i bakgrunden.

“Damien!” Alex kommer springande med ett blödande hack i pannan. “Jag har letat överallt efter dig! Vart tog du vägen?”

“Sidospår”, tvingar jag fram och börjar hosta. “Var är Nyla och de andra?”

Rylens spark träffade rakt i revbenen och orsakar mer smärta än jag är villig att erkänna.

“De gick i reträtt. Vi är för få med både Beskyddarna och Calestons följare här.”

Jag nickar och kravlar mig upp.

“Lika bra att vi också sticker hem. Jag har fått nog av stadslivet för idag.”

“Vi ska inte hem. Christy och de andra väntar på oss i Rådets högkvarter. Jag dröjde bara kvar för att hitta dig och försäkra mig om att ingenting hade hänt.”

Varje gång Alex visar omtanke värmer det i hjärtat, speciellt med tanke på att han inte har någon som helst skyldighet att visa det för mig. Men inte ens den kan jaga bort kylan som sprids i magen när jag hör Christys namn. Hon är den enda som verkligen skrämmer mig, då hon när som helst kan beordra min död, utan konsekvenser. Jag skulle fria till Cecilia och vara hennes eviga slav, om det innebar att jag aldrig behövde se Christy igen.

Hon är min ledare och för Ljusets sida av kriget, precis som Caleston är för Mörkrets. Men hon skyr inga medel för att få igenom sin vilja och är minst lika mycket tyrann som Caleston.

“Kommer du?” frågar Alex.

Inga ljud kommer fram. Jag svarar därför med en kort nick. Jag dröjer när Alex försvinner i en virvlande, vit dimma. Jag blundar, tar ett djupt andetag och stålsätter mig för att möta mitt monster. Jag skakar så tänderna hackar, men om jag inte följer efter Alex, blir det bara värre.

Innan paniken tar över och hindrar teleporteringen, tar jag mig till Rådets högkvarter.

Continue Reading Next Chapter

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.