Bestulen (Serien om Evalanty, #1)

All Rights Reserved ©

4.2 - Damien

Rådets högkvarter. En skyddande förtrollning ligger över hela området för att hindra teleportering direkt in på dess mark. Ett staket, dubbelt så högt som jag, leder runt platsen och vägen in går genom två bastanta grindar. Men det skulle inte spela någon roll om det var fritt fram in i byggnaden, för min rädsla fryser fast mig i det tunna snölagret.

Hjärtat hoppar över ett slag när grindarna öppnas. En ung tjej, Ellen, visar sig innanför. Hon och hennes tvillingbror Timmy är barn till Hevania, som har diplomaternas position i Rådet. De är i Lesleys ålder och lämnar viktiga meddelanden mellan arbetarna på basen, med information som inte får hamna på villovägar.

“Christy undrade om det var du”, säger hon med imma från andningen. Jag spänner käken och fokuserar på hennes svarta handskar i ett försök att dölja känslorna. Men när hon sträcker fram handen mot mig tittar jag upp igen. “Kom”, säger hon med ett omtänksamt leende. “De andra väntar i sjuksalen.”

Jag sväljer hårt och följer efter in på gården. En kort grusväg leder fram till högkvarterets dörr med vakter på vardera sida. De sneglar mot mig när Ellen öppnar dörren och vi går in. Byggnaden är väl upplyst med ljuslyktor och stearinljus för att uppväga saknaden av fönster. Hallen består av en korridor kantad med dörrar och är menad som en bunker. Rådets säkerhet är av högsta vikt, de är de enda som håller ihop den lilla struktur vi har kvar efter alla år av krig. Att vara inom dessa väggar är alltid som fullkomlig tortyr och jag stannar aldrig längre än nödvändigt. Jag tänker inte börja idag.

I slutet av korridoren finns en dörr med en trappa ner till källaren och sjuksalen. Ellen tar en annan dörr och lämnar mig ensam. Ljuden från sjuksalen når ända upp hit och jag kan bara föreställa mig kaoset innanför. När jag slår upp dörrarna möts jag av skadade magiker på britsar intill väggarna. Några sitter på golvet med gasbindor om sina blodiga skador, medan de med läkande förmågor tar hand om de akuta fallen. Jag kommer på mig själv med att titta efter alvflickan från gatan, men det är alldeles för många här inne för att kunna se skillnad på alla.

Alex rör sig snabbt mellan patienterna och utstrålar en säkerhet han aldrig annars gör. I strider är han alltid i underläge, men här är hans magi som allra bäst och höjer hans självförtroende. På en av britsarna sitter Simon med ett skottsår i armen. En av helarna försöker se om det, medan Simon försöker jaga iväg honom. Han vill säkert att de andra ska bli omhändertagna först. Ända sedan jag träffade honom har han haft en löjligt låg prioritet för sin egen säkerhet. Nyla har skällt ut honom ett antal gånger till ingen nytta, och enligt min åsikt är det otroligt själviskt av honom. Kan han inte ha henne i åtanke så hon slipper bli änka innan hon ens är fyrtio?

En kyla färdas ner längs med ryggen och genast känner jag bekanta hjärnvågor, som tillhör en person jag helst av allt vill slippa träffa.

“Du beslutade dig för att komma hit i alla fall”, säger Christy med en ton lika kall som min insida. “Jag funderade på om jag borde se över ditt beteende mer detaljerat.”

Jag sväljer hårt och förblir tyst. Även om jag hade velat säga någonting, skulle jag hålla munnen stängd. Christy provocerar mig med flit och jag tänker inte göra om misstaget att falla för hennes lekar. Mina krafter gör andra misstänksamma och ogillande när det gäller mig. Min historia med dem visar mig inte direkt i bästa ljus. Men att jag är mörkeralv är tillräckligt för att andra ska misstro mig. Bara vårt namn gör oss till måltavla för de som kämpar mot Caleston och Mörkret.

“Varför dröjde du?” frågar hon med samma tonläge och ställer sig bredvid mig.

“Rylen var där. Jag fick tag på honom och lyckades få lite ur honom.”

Christy höjer på ögonbrynen och hummar gillande. Om jag inte visste bättre ser hon nästan imponerad ut.

“Vad gjorde du av honom?”

Mina axlar, som redan ville åka uppåt, höjer sig ytterligare och hamnar under öronen. Jag fokuserar på en blodfläck på golvet för att stilla andningen och sväljer hårt för att svara.

“Det kom en Beskyddare”, gör jag mitt bästa för att få fram med min torra hals. “Rylen utnyttjade det och rymde.”

Där är den nedlåtande blicken jag känner igen.

“Du … lät honom fly?

Hon drar ut på orden för att jag ska kunna höra avsmaken i varje stavelse.

“Jag blev skjuten”, försvarar jag mig och försöker hålla rösten stadig. “Titta.”

Hon följer mitt finger när jag pekar mot örat. Christy himlar med ögonen och fnyser.

“Verkar som om kulan bara snuddade vid dig.”

Jag ska se till att skottet hamnar i skallen nästa gång, skulle det vara tillräckligt för att göra dig nöjd? tänker jag bistert. Då skulle jag åtminstone slippa satmaran.

“Cecilia var också där”, säger jag och låter armen falla längs sidan. “Hon brottades med en magiker, en tjej som såg ut att vara i tjugoårsåldern. Cecilia verkade veta vem magikern var och försökte ta någonting ifrån henne, men jag såg inte vad.”

Christy hummar och nickar stelt.

“Vad sa Rylen?”

“Bara att Caleston letar efter någon”, svarar jag samtidigt som dörrarna öppnas bakom mig. “Någonting om Den Försvunna …”

“Nyla! Lesley!”

Både jag och Christy ser oss om när vi hör Simons utrop. I dörröppningen står en utmattad Lesley stöttad av Nyla, som är svart av smuts. Lesleys rosslande andetag hörs ända hit och huden blänker av svett blandat med mer skit än vad Nyla har, till och med på hennes dreadlocks som annars är synligt blonda.

“Vad har hänt?” frågar Alex och skyndar sig fram till dem.

“Jag hittade henne i tunnlarna”, svarar Nyla åt Lesley som fortfarande kippar efter luft. “Beskyddarna hade bokstavligen tagit över gömstället.”

Hon leder den haltande Lesley till en ledig brits och sätter henne ner, medan Alex lämnar över en syrgasmask.

“Det ser värre ut än vad det är”, protesterar Lesley hest medan Nyla torkar rent hennes panna från stelnat blod. “Det värsta är fotleden.”

Orden är kvävda bakom masken som immar igen.

“Vad hände där nere?” frågar Christy, medan Alex börjar läka Lesleys skador.

Hennes röst är fortfarande stel, men skillnaden är markant jämfört med när hon pratade med mig. Det finns inte minsta spår av hat i hennes ord.

“Jag vet inte hur länge jag sprang runt i den där jäkla labyrinten. Beskyddarna var överallt och vägrade ge mig tid att hämta andan. När Nyla hittade mig kunde vi ta oss ut och teleportera hit.”

“Vi försökte teleportera direkt, men Beskyddarna hade fyllt tunnlarna med en gas som neutraliserar all magi”, tillägger Nyla.

“Men varför ser ni ut som om ni har gnuggat in jord överallt?” frågar jag.

“Det är inte jord”, svarar Nyla stramt. “Det är sot och rester av brandrök.”

Ingen av oss verkar veta hur vi ska reagera, det var oväntat.

“Det var en tjej i tunneln som flydde från Beskyddarna”, fortsätter Lesley. “De lyckades tränga in henne i ett hörn när hon var på väg att ta sig ut. Men …” Hon gör en paus och rynkar pannan. “Hon skapade eld ur ingenting.”

Det känns som om jag dränks i isvatten. Eld?

“Hon hade förmodligen en tändare eller något”, säger Simon.

“Nej. Hon sträckte fram handen och genast reste sig en mur av flammor mellan henne och Beskyddarna.”

Den rödhåriga tjejen hade inte heller någonting annat än sina händer. När hennes ansikte dyker upp säger mina instinkter vad var det vi sa?Det var ingen hallucination

“Men gasen då?” frågar Simon.

“Den kanske inte hade spridit sig dit”, fräser Lesley förnärmat. “Jag vet vad jag såg.”

Skjortan klibbar på ryggen av kallsvett. Rylens ord om Den Försvunna ekar i huvudet, och det kan inte vara en slump att det var just den tjejen Cecilia fokuserade på. Om jag hade hjälpt till, om jag hade gjort någonting istället för att bara lämna henne åt sitt öde, skulle hon redan vara här. Lungorna krampar när den värsta tanken slår mig. Tänk om Cecilia lyckades övermanna Beskyddarna och tog tjejen till Caleston? Så vitt vi vet använder han henne just nu för att vinna kriget en gång för alla. Om Christy får reda på det här är jag körd.

Jag blir plågsamt medveten om hennes blick, det är som om hon försöker borra sig in och höra vad jag tänker. Jag måste härifrån innan någon märker någonting. Jag tvingar kroppen att slappna av och gör mitt bästa för att gå stadigt mot dörrarna. Hela tiden kämpar jag emot begäret att springa, det skulle avslöja mig inför Christy.

Jag lyckas ta mig genom korridoren och ut genom porten. Kylan i den tidiga morgonluften lugnar känslan av brännande feber och fyller kroppen med efterlängtat syre. Huvudet slutar att snurra och det blir lättare att öka avståndet mellan mig och vakterna.

När ingen ser lutar jag mig mot staketet och böjer mig framåt med händerna på knäna. Håll käften, håll käften, upprepar jag till hjärnspökena som försöker göra mig galen. Kom igen Damien, tänk logiskt. Jag såg faktiskt inte hur det slutade. Kanske Beskyddarna lyckades föra iväg tjejen? Inte för att det skulle vara bättre för henne, men hon skulle vara utom räckhåll för Caleston, och vi skulle vinna tid.

Utanför staketet slingrar sig stadens gator som med ett löfte om frihet. Inte en chans att det här kan sluta bra. Det skulle vara så enkelt att gå utanför grindarna och teleportera iväg. Var någonstans spelar ingen roll, det kan vara ända till Australien. Där skulle Christy inte nå mig. Det enda som har hindrat mig hittills är att jag står i skuld till Alex. Men i valet mellan heder och överlevnad, väljer jag överlevnad varje gång.

Men om jag flyr nu finns det ingen återvändo. Då är min död säker om Christy någonsin hinner ikapp. Det skulle dessutom bevisa att hon hade rätt om mig …


Continue Reading

About Us

Inkitt is the world’s first reader-powered publisher, providing a platform to discover hidden talents and turn them into globally successful authors. Write captivating stories, read enchanting novels, and we’ll publish the books our readers love most on our sister app, GALATEA and other formats.